Det började med en liten fiol.
På Milox har vi utvecklat montrar sedan 1993. Vårt uppdrag
är att skydda, bevara och exponera föremål – med hög säkerhet. För att kontinuerligt erhålla de bästa tekniska lösningar som finns på marknaden samarbetar vi på Milox med ett stort antal företag som är specialister inom sina respektive områden.
Vårt första projekt uppstod i samband med utställningen Den svenska historien, ett samarbetsprojekt mellan Nordiska museet, Historiska museet och de 24 länsmuseerna. Vårt uppdrag var att skydda en liten fiol som tillhört drottning Kristina. Den skulle skyddas mot för mycket ljus, mot den luft och det klimat som rådde på platsen och den skulle också skyddas mot tillgrepp.
Konservatorerna blev mycket nöjda och vi blev inspirerade att lära oss mer. Under tiden som följde gav vi oss därför in i en omfattande kunskapsinhämtning i detta specialiserade ämne. Egentligen inget konstigt då vi under många år hade arbetat med produktutveckling. Kontakter med specialister på museer och andra experter inom säkerhet, klimat och ljus, ledde fram till ett antal kravspecifikationer och tester som blev fröet till Milox skyddsmontrar.
Att skydda konst- och kulturhistoriska föremål ligger oss mycket varmt om hjärtat. Och eftersom vår värld är full av klenoder som ställer olika krav på skydd får vi hela tiden nya och utmanande problem att lösa. Utmaningar som pressar oss att förfina och utveckla våra produkter – vilket i slutändan kommer våra kunder tillgodo.
​
​
Att förevisa måste vara en magisk akt Ur ”Saker – om tingens synlighet” av Peter Cornell
Att förevisa måste vara en magisk akt: Se här, titta! Det är ett ”varde synligt”, som låter sakerna framträda ur det osynliga – samma ting, men ändå inte desamma!
Museet är en mirakulös zon för synlighet. Där arrangeras föremål i en utställning; på franska exposition, av lat. expono som betyder ställa fram, eller ut, öppet placera, framvisa, ställa inför någons ögon, utsätta, blott-ställa. Det engelska exhibition härstammar från latinets exhibeo, som anger ett motsvarande spektrum: framlägga, visa, låta synas, röja, utlämna.
Utställningens föremål placeras gärna bakom glas, ett grundämne i synlighetens laboratorium. Så väcker sakerna förundran och häpnad och genomgår märkvärdiga mutationer; de transformeras från vanliga ting till konst. Vardagliga bruksföremål som ölburkar, tvättmedelskartonger eller sanitetsporslin fångar plötsligt vår blick och blottar en ny, latent innebörd utöver den manifesta och praktiska. Det är ingen tillfällighet att museerna har sina rötter i den Wunderkammer, där renässansens furstar samlade all världens besynnerliga föremål. Ordnade i vitriner (av fr. vitre, fönsterruta) och montrar (av fr. montrer, visa) bildade de kabinett för kuriosa och barnslig förundran. Som zon för synlighet uppfordrar museet till glupskt och hängivet betraktande, men det är ett seende som försvagas eller går förlorat utanför det magiska museirummet, och tingen träder då tillbaka i osynlighet för att tjänstgöra som instrument i ett brukssammanhang. I mötet med föremålen på museet står ett rikt och nyanserat språk till förfogande, men utanför står vi egendomligt stumma inför livsvärldens alldagliga ting, som om deras form och närvaro vore ovidkommande och utan mening. Men genom filosofens, poetens och konstnärens blick, eller genom barnets ögon, blir saker synliga på nytt: de får tingen att tala och oss att tala om tingen, om vaxduken, köksgerådet, klockan, trappan eller ett glas vatten.